Thought I would post some excerpts from the Nikayas relating to “escape”, starting with DN.
It’s long been a thought of mine that the feeling origin ending gratification drawback escape pericope might be the original version of what becomes the 4 noble truths, in effect the 6 noble truths so here are some examples of it:
nissaraṇa (nt.) going out, departure; issue, outcome, result; giving up, leaving behind being freed, escape (fr. saṃsāra), salvation Vin i.104 D iii.240, 248 sq.; S i.128, 142; ii.5; iii.170 (catunnaṃ dhātūnaṃ); iv.7 sq. (id.); v.121 sq.; A i.258, 260; ii.10 (kāmānaṃ etc.); iii.245 sq.; iv.76 (uttariṃ); v.188 M i.87 (kāmānaṃ), 326 (uttariṃ); iii.25; It 37, 61 Ps ii.180, 244; Vbh 247; Vism 116; ThA 233; DhsA 164; Sdhp 579. Cp. nissaṭa & nissaraṇīya.;
Having truly understood the origin, ending, gratification, drawback, and escape from feelings, the Realized One is freed through not grasping.
Vedanānaṁ samudayañca atthaṅgamañca assādañca ādīnavañca nissaraṇañca yathābhūtaṁ viditvā anupādāvimutto, bhikkhave, tathāgato.
DN1
“The Tathagata, knowing yet surpassing, though understanding without attachment, once detachment is attained, tranquility and extinction are achieved. Understanding the aggregation, extinction, essence, surpassing, and departure of sensations.”
如來所知又復過是,雖知不著,已不著則得寂滅,知受集、滅、味、過、出要
DA21 (translation by ChatGPT3.5)
He knows the assembly, cessation, enjoyment, fault, and escape [of this ground of views]. Because of his equal observation and liberation without remainder, he’s called a Tathāgata.
DA21 (translation by @cdpatton )
So, to begin with, in the first sutta of the suttapitaka of the pali tripitaka the buddha speaks of the arising, cessation, pleasure, pain and escape from feelings.
The parallel confirms that the pericope is pre-sectarian.
Next we have
These are the five kinds of sensual stimulation that are called ‘chains’ and ‘fetters’ in the training of the Noble One.
Ime kho, vāseṭṭha, pañca kāmaguṇā ariyassa vinaye andūtipi vuccanti, bandhanantipi vuccanti.
The brahmins proficient in the three Vedas enjoy these five kinds of sensual stimulation tied, infatuated, attached, blind to the drawbacks, and not understanding the escape.
Ime kho, vāseṭṭha, pañca kāmaguṇe tevijjā brāhmaṇā gadhitā mucchitā ajjhopannā anādīnavadassāvino anissaraṇapaññā paribhuñjanti.
So long as they enjoy them it’s impossible that they will, when the body breaks up, after death, be reborn in the company of Brahmā.
Te vata, vāseṭṭha, tevijjā brāhmaṇā ye dhammā brāhmaṇakārakā, te dhamme pahāya vattamānā, ye dhammā abrāhmaṇakārakā, te dhamme samādāya vattamānā pañca kāmaguṇe gadhitā mucchitā ajjhopannā anādīnavadassāvino anissaraṇapaññā paribhuñjantā kāmandubandhanabaddhā kāyassa bhedā paraṁ maraṇā brahmānaṁ sahabyūpagā bhavissantīti, netaṁ ṭhānaṁ vijjati.
DN13
‘Alas, this world has fallen into trouble. It’s born, grows old, dies, passes away, and is reborn, yet it doesn’t understand how to escape from this suffering, from old age and death.
‘kicchaṁ vatāyaṁ loko āpanno, jāyati ca jīyati ca mīyati ca cavati ca upapajjati ca, atha ca panimassa dukkhassa nissaraṇaṁ nappajānāti jarāmaraṇassa,
Oh, when will an escape be found from this suffering, from old age and death?’
kudāssu nāma imassa dukkhassa nissaraṇaṁ paññāyissati jarāmaraṇassā’ti?
DN14
Now, regarding these seven planes of consciousness and two dimensions,
Tatrānanda, yāyaṁ paṭhamā viññāṇaṭṭhiti nānattakāyā nānattasaññino, seyyathāpi manussā, ekacce ca devā, ekacce ca vinipātikā.
is it appropriate for someone who understands them—and their origin, ending, gratification, drawback, and escape—to take pleasure in them?”
Yo nu kho, ānanda, tañca pajānāti, tassā ca samudayaṁ pajānāti, tassā ca atthaṅgamaṁ pajānāti, tassā ca assādaṁ pajānāti, tassā ca ādīnavaṁ pajānāti, tassā ca nissaraṇaṁ pajānāti, kallaṁ nu tena tadabhinanditun”ti?“No, sir.”
“No hetaṁ, bhante” …pe…
…
“When a mendicant, having truly understood the origin, ending, gratification, drawback, and escape regarding these seven planes of consciousness and these two dimensions, is freed by not grasping, they’re called a mendicant who is freed by wisdom.
“Yato kho, ānanda, bhikkhu imāsañca sattannaṁ viññāṇaṭṭhitīnaṁ imesañca dvinnaṁ āyatanānaṁ samudayañca atthaṅgamañca assādañca ādīnavañca nissaraṇañca yathābhūtaṁ viditvā anupādā vimutto hoti, ayaṁ vuccatānanda, bhikkhu paññāvimutto.
DN15
Five elements of escape:
Pañca nissaraṇiyā dhātuyo.
Take a case where a mendicant focuses on sensual pleasures, but their mind isn’t secure, confident, settled, and decided about them.
Idhāvuso, bhikkhuno kāme manasikaroto kāmesu cittaṁ na pakkhandati na pasīdati na santiṭṭhati na vimuccati.
But when they focus on renunciation, their mind is secure, confident, settled, and decided about it.
Nekkhammaṁ kho panassa manasikaroto nekkhamme cittaṁ pakkhandati pasīdati santiṭṭhati vimuccati.
Their mind is in a good state, well developed, well risen, well freed, and well detached from sensual pleasures.
Tassa taṁ cittaṁ sugataṁ subhāvitaṁ suvuṭṭhitaṁ suvimuttaṁ visaṁyuttaṁ kāmehi.
They’re freed from the distressing and feverish defilements that arise because of sensual pleasures, so they don’t experience that kind of feeling.
Ye ca kāmapaccayā uppajjanti āsavā vighātā pariḷāhā, mutto so tehi, na so taṁ vedanaṁ vedeti.
This is how the escape from sensual pleasures is explained.
Idamakkhātaṁ kāmānaṁ nissaraṇaṁ.Take another case where a mendicant focuses on ill will, but their mind isn’t secure …
Puna caparaṁ, āvuso, bhikkhuno byāpādaṁ manasikaroto byāpāde cittaṁ na pakkhandati na pasīdati na santiṭṭhati na vimuccati.
But when they focus on good will, their mind becomes secure …
Abyāpādaṁ kho panassa manasikaroto abyāpāde cittaṁ pakkhandati pasīdati santiṭṭhati vimuccati.
Their mind is in a good state … well detached from ill will.
Tassa taṁ cittaṁ sugataṁ subhāvitaṁ suvuṭṭhitaṁ suvimuttaṁ visaṁyuttaṁ byāpādena.
They’re freed from the distressing and feverish defilements that arise because of ill will, so they don’t experience that kind of feeling.
Ye ca byāpādapaccayā uppajjanti āsavā vighātā pariḷāhā, mutto so tehi, na so taṁ vedanaṁ vedeti.
This is how the escape from ill will is explained.
Idamakkhātaṁ byāpādassa nissaraṇaṁ.Take another case where a mendicant focuses on harming, but their mind isn’t eager …
Puna caparaṁ, āvuso, bhikkhuno vihesaṁ manasikaroto vihesāya cittaṁ na pakkhandati na pasīdati na santiṭṭhati na vimuccati.
But when they focus on compassion, their mind becomes secure …
Avihesaṁ kho panassa manasikaroto avihesāya cittaṁ pakkhandati pasīdati santiṭṭhati vimuccati.
Their mind is in a good state … well detached from harming.
Tassa taṁ cittaṁ sugataṁ subhāvitaṁ suvuṭṭhitaṁ suvimuttaṁ visaṁyuttaṁ vihesāya.
They’re freed from the distressing and feverish defilements that arise because of harming, so they don’t experience that kind of feeling.
Ye ca vihesāpaccayā uppajjanti āsavā vighātā pariḷāhā, mutto so tehi, na so taṁ vedanaṁ vedeti.
This is how the escape from harming is explained.
Idamakkhātaṁ vihesāya nissaraṇaṁ.Take another case where a mendicant focuses on form, but their mind isn’t secure …
Puna caparaṁ, āvuso, bhikkhuno rūpe manasikaroto rūpesu cittaṁ na pakkhandati na pasīdati na santiṭṭhati na vimuccati.
But when they focus on the formless, their mind becomes secure …
Arūpaṁ kho panassa manasikaroto arūpe cittaṁ pakkhandati pasīdati santiṭṭhati vimuccati.
Their mind is in a good state … well detached from forms.
Tassa taṁ cittaṁ sugataṁ subhāvitaṁ suvuṭṭhitaṁ suvimuttaṁ visaṁyuttaṁ rūpehi.
They’re freed from the distressing and feverish defilements that arise because of form, so they don’t experience that kind of feeling.
Ye ca rūpapaccayā uppajjanti āsavā vighātā pariḷāhā, mutto so tehi, na so taṁ vedanaṁ vedeti.
This is how the escape from forms is explained.
Idamakkhātaṁ rūpānaṁ nissaraṇaṁ.Take a case where a mendicant focuses on substantial reality, but their mind isn’t secure, confident, settled, and decided about it.
Puna caparaṁ, āvuso, bhikkhuno sakkāyaṁ manasikaroto sakkāye cittaṁ na pakkhandati na pasīdati na santiṭṭhati na vimuccati.
But when they focus on the ending of substantial reality, their mind is secure, confident, settled, and decided about it.
Sakkāyanirodhaṁ kho panassa manasikaroto sakkāyanirodhe cittaṁ pakkhandati pasīdati santiṭṭhati vimuccati.
Their mind is in a good state, well developed, well risen, well freed, and well detached from substantial reality.
Tassa taṁ cittaṁ sugataṁ subhāvitaṁ suvuṭṭhitaṁ suvimuttaṁ visaṁyuttaṁ sakkāyena.
They’re freed from the distressing and feverish defilements that arise because of substantial reality, so they don’t experience that kind of feeling.
Ye ca sakkāyapaccayā uppajjanti āsavā vighātā pariḷāhā, mutto so tehi, na so taṁ vedanaṁ vedeti.
This is how the escape from substantial reality is explained.
Idamakkhātaṁ sakkāyassa nissaraṇaṁ.
DN33
Six elements of escape:
Cha nissaraṇiyā dhātuyo.
Take a mendicant who says:
Idhāvuso, bhikkhu evaṁ vadeyya:
‘I’ve developed the heart’s release by love. I’ve cultivated it, made it my vehicle and my basis, kept it up, consolidated it, and properly implemented it.
‘mettā hi kho me cetovimutti bhāvitā bahulīkatā yānīkatā vatthukatā anuṭṭhitā paricitā susamāraddhā,
Yet somehow ill will still occupies my mind.’
atha ca pana me byāpādo cittaṁ pariyādāya tiṭṭhatī’ti.
They should be told, ‘Not so, venerable! Don’t say that. Don’t misrepresent the Buddha, for misrepresentation of the Buddha is not good. And the Buddha would not say that.
So ‘mā hevan’tissa vacanīyo, ‘māyasmā evaṁ avaca, mā bhagavantaṁ abbhācikkhi, na hi sādhu bhagavato abbhakkhānaṁ, na hi bhagavā evaṁ vadeyya.
It’s impossible, reverend, it cannot happen that the heart’s release by love has been developed and properly implemented,
Aṭṭhānametaṁ, āvuso, anavakāso, yaṁ mettāya cetovimuttiyā bhāvitāya bahulīkatāya yānīkatāya vatthukatāya anuṭṭhitāya paricitāya susamāraddhāya.
yet somehow ill will still occupies the mind.
Atha ca panassa byāpādo cittaṁ pariyādāya ṭhassati, netaṁ ṭhānaṁ vijjati.
For it is the heart’s release by love that is the escape from ill will.’
Nissaraṇaṁ hetaṁ, āvuso, byāpādassa, yadidaṁ mettā cetovimuttī’ti.Take another mendicant who says:
Idha panāvuso, bhikkhu evaṁ vadeyya:
‘I’ve developed the heart’s release by compassion. I’ve cultivated it, made it my vehicle and my basis, kept it up, consolidated it, and properly implemented it.
‘karuṇā hi kho me cetovimutti bhāvitā bahulīkatā yānīkatā vatthukatā anuṭṭhitā paricitā susamāraddhā.
Yet somehow the thought of harming still occupies my mind.’
Atha ca pana me vihesā cittaṁ pariyādāya tiṭṭhatī’ti,
They should be told, ‘Not so, venerable! …
so ‘mā hevan’tissa vacanīyo ‘māyasmā evaṁ avaca, mā bhagavantaṁ abbhācikkhi, na hi sādhu bhagavato abbhakkhānaṁ, na hi bhagavā evaṁ vadeyya.
Aṭṭhānametaṁ, āvuso, anavakāso, yaṁ karuṇāya cetovimuttiyā bhāvitāya bahulīkatāya yānīkatāya vatthukatāya anuṭṭhitāya paricitāya susamāraddhāya,
atha ca panassa vihesā cittaṁ pariyādāya ṭhassati, netaṁ ṭhānaṁ vijjati.
For it is the heart’s release by compassion that is the escape from thoughts of harming.’
Nissaraṇaṁ hetaṁ, āvuso, vihesāya, yadidaṁ karuṇā cetovimuttī’ti.Take another mendicant who says:
Idha panāvuso, bhikkhu evaṁ vadeyya:
‘I’ve developed the heart’s release by rejoicing. I’ve cultivated it, made it my vehicle and my basis, kept it up, consolidated it, and properly implemented it.
‘muditā hi kho me cetovimutti bhāvitā bahulīkatā yānīkatā vatthukatā anuṭṭhitā paricitā susamāraddhā.
Yet somehow discontent still occupies my mind.’
Atha ca pana me arati cittaṁ pariyādāya tiṭṭhatī’ti,
They should be told, ‘Not so, venerable! …
so ‘mā hevan’tissa vacanīyo ‘māyasmā evaṁ avaca, mā bhagavantaṁ abbhācikkhi, na hi sādhu bhagavato abbhakkhānaṁ, na hi bhagavā evaṁ vadeyya.
Aṭṭhānametaṁ, āvuso, anavakāso, yaṁ muditāya cetovimuttiyā bhāvitāya bahulīkatāya yānīkatāya vatthukatāya anuṭṭhitāya paricitāya susamāraddhāya,
atha ca panassa arati cittaṁ pariyādāya ṭhassati, netaṁ ṭhānaṁ vijjati.
For it is the heart’s release by rejoicing that is the escape from discontent.’
Nissaraṇaṁ hetaṁ, āvuso, aratiyā, yadidaṁ muditā cetovimuttī’ti.Take another mendicant who says:
Idha panāvuso, bhikkhu evaṁ vadeyya:
‘I’ve developed the heart’s release by equanimity. I’ve cultivated it, made it my vehicle and my basis, kept it up, consolidated it, and properly implemented it.
‘upekkhā hi kho me cetovimutti bhāvitā bahulīkatā yānīkatā vatthukatā anuṭṭhitā paricitā susamāraddhā.
Yet somehow desire still occupies my mind.’
Atha ca pana me rāgo cittaṁ pariyādāya tiṭṭhatī’ti.
They should be told, ‘Not so, venerable! …
So ‘mā hevan’tissa vacanīyo ‘māyasmā evaṁ avaca, mā bhagavantaṁ abbhācikkhi, na hi sādhu bhagavato abbhakkhānaṁ, na hi bhagavā evaṁ vadeyya.
Aṭṭhānametaṁ, āvuso, anavakāso, yaṁ upekkhāya cetovimuttiyā bhāvitāya bahulīkatāya yānīkatāya vatthukatāya anuṭṭhitāya paricitāya susamāraddhāya,
atha ca panassa rāgo cittaṁ pariyādāya ṭhassati netaṁ ṭhānaṁ vijjati.
For it is the heart’s release by equanimity that is the escape from desire.’
Nissaraṇaṁ hetaṁ, āvuso, rāgassa, yadidaṁ upekkhā cetovimuttī’ti.Take another mendicant who says:
Idha panāvuso, bhikkhu evaṁ vadeyya:
‘I’ve developed the signless release of the heart. I’ve cultivated it, made it my vehicle and my basis, kept it up, consolidated it, and properly implemented it.
‘animittā hi kho me cetovimutti bhāvitā bahulīkatā yānīkatā vatthukatā anuṭṭhitā paricitā susamāraddhā.
Yet somehow my consciousness still follows after signs.’
Atha ca pana me nimittānusāri viññāṇaṁ hotī’ti.
They should be told, ‘Not so, venerable! …
So ‘mā hevan’tissa vacanīyo ‘māyasmā evaṁ avaca, mā bhagavantaṁ abbhācikkhi, na hi sādhu bhagavato abbhakkhānaṁ, na hi bhagavā evaṁ vadeyya.
Aṭṭhānametaṁ, āvuso, anavakāso, yaṁ animittāya cetovimuttiyā bhāvitāya bahulīkatāya yānīkatāya vatthukatāya anuṭṭhitāya paricitāya susamāraddhāya,
atha ca panassa nimittānusāri viññāṇaṁ bhavissati, netaṁ ṭhānaṁ vijjati.
For it is the signless release of the heart that is the escape from all signs.’
Nissaraṇaṁ hetaṁ, āvuso, sabbanimittānaṁ, yadidaṁ animittā cetovimuttī’ti.Take another mendicant who says:
Idha panāvuso, bhikkhu evaṁ vadeyya:
‘I’m rid of the conceit “I am”. And I don’t regard anything as “I am this”.
‘asmīti kho me vigataṁ, ayamahamasmīti na samanupassāmi,
Yet somehow the dart of doubt and indecision still occupies my mind.’
atha ca pana me vicikicchākathaṅkathāsallaṁ cittaṁ pariyādāya tiṭṭhatī’ti.
They should be told, ‘Not so, venerable! Don’t say that. Don’t misrepresent the Buddha, for misrepresentation of the Buddha is not good. And the Buddha would not say that.
So ‘mā hevan’tissa vacanīyo ‘māyasmā evaṁ avaca, mā bhagavantaṁ abbhācikkhi, na hi sādhu bhagavato abbhakkhānaṁ, na hi bhagavā evaṁ vadeyya.
It’s impossible, reverend, it cannot happen that the conceit “I am” has been done away with, and nothing is regarded as “I am this”,
Aṭṭhānametaṁ, āvuso, anavakāso, yaṁ asmīti vigate ayamahamasmīti asamanupassato,
yet somehow the dart of doubt and indecision still occupy the mind.
atha ca panassa vicikicchākathaṅkathāsallaṁ cittaṁ pariyādāya ṭhassati, netaṁ ṭhānaṁ vijjati.
For it is the uprooting of the conceit “I am” that is the escape from the dart of doubt and indecision.’
Nissaraṇaṁ hetaṁ, āvuso, vicikicchākathaṅkathāsallassa, yadidaṁ asmimānasamugghāto’ti.
DN33
Four noble traditions:
Cattāro ariyavaṁsā.
A mendicant is content with any kind of robe, and praises such contentment. They don’t try to get hold of a robe in an improper way. They don’t get upset if they don’t get a robe. And if they do get a robe, they use it untied, uninfatuated, unattached, seeing the drawback, and understanding the escape. And on account of that they don’t glorify themselves or put others down.
Idhāvuso, bhikkhu santuṭṭho hoti itarītarena cīvarena, itarītaracīvarasantuṭṭhiyā ca vaṇṇavādī, na ca cīvarahetu anesanaṁ appatirūpaṁ āpajjati; aladdhā ca cīvaraṁ na paritassati, laddhā ca cīvaraṁ agadhito amucchito anajjhāpanno ādīnavadassāvī nissaraṇapañño paribhuñjati; tāya ca pana itarītaracīvarasantuṭṭhiyā nevattānukkaṁseti na paraṁ vambheti.
A mendicant who is deft, tireless, aware, and mindful in this is said to stand in the ancient, primordial noble tradition.
Yo hi tattha dakkho analaso sampajāno paṭissato, ayaṁ vuccatāvuso: ‘bhikkhu porāṇe aggaññe ariyavaṁse ṭhito’.Furthermore, a mendicant is content with any kind of almsfood …
Puna caparaṁ, āvuso, bhikkhu santuṭṭho hoti itarītarena piṇḍapātena, itarītarapiṇḍapātasantuṭṭhiyā ca vaṇṇavādī, na ca piṇḍapātahetu anesanaṁ appatirūpaṁ āpajjati; aladdhā ca piṇḍapātaṁ na paritassati, laddhā ca piṇḍapātaṁ agadhito amucchito anajjhāpanno ādīnavadassāvī nissaraṇapañño paribhuñjati; tāya ca pana itarītarapiṇḍapātasantuṭṭhiyā nevattānukkaṁseti na paraṁ vambheti.
Yo hi tattha dakkho analaso sampajāno paṭissato, ayaṁ vuccatāvuso: ‘bhikkhu porāṇe aggaññe ariyavaṁse ṭhito’.Furthermore, a mendicant is content with any kind of lodgings …
Puna caparaṁ, āvuso, bhikkhu santuṭṭho hoti itarītarena senāsanena, itarītarasenāsanasantuṭṭhiyā ca vaṇṇavādī, na ca senāsanahetu anesanaṁ appatirūpaṁ āpajjati; aladdhā ca senāsanaṁ na paritassati, laddhā ca senāsanaṁ agadhito amucchito anajjhāpanno ādīnavadassāvī nissaraṇapañño paribhuñjati; tāya ca pana itarītarasenāsanasantuṭṭhiyā nevattānukkaṁseti na paraṁ vambheti.
Yo hi tattha dakkho analaso sampajāno paṭissato, ayaṁ vuccatāvuso: ‘bhikkhu porāṇe aggaññe ariyavaṁse ṭhito’.Furthermore, a mendicant enjoys giving up and loves to give up. They enjoy meditation and love to meditate. But they don’t glorify themselves or put down others on account of their love for giving up and meditation.
Puna caparaṁ, āvuso, bhikkhu pahānārāmo hoti pahānarato, bhāvanārāmo hoti bhāvanārato; tāya ca pana pahānārāmatāya pahānaratiyā bhāvanārāmatāya bhāvanāratiyā nevattānukkaṁseti na paraṁ vambheti.
A mendicant who is deft, tireless, aware, and mindful in this is said to stand in the ancient, primordial noble tradition.
Yo hi tattha dakkho analaso sampajāno paṭissato ayaṁ vuccatāvuso: ‘bhikkhu porāṇe aggaññe ariyavaṁse ṭhito’.
DN33
What three things are hard to comprehend?
Katame tayo dhammā duppaṭivijjhā?
Three elements of escape.
Tisso nissaraṇiyā dhātuyo—
Renunciation is the escape from sensual pleasures. The formless is the escape from form. Cessation is the escape from whatever is created, conditioned, and dependently originated.
kāmānametaṁ nissaraṇaṁ yadidaṁ nekkhammaṁ, rūpānametaṁ nissaraṇaṁ yadidaṁ arūpaṁ, yaṁ kho pana kiñci bhūtaṁ saṅkhataṁ paṭiccasamuppannaṁ, nirodho tassa nissaraṇaṁ.
Ime tayo dhammā duppaṭivijjhā.
DN34
Next up, MN…